Jag tror inte det har undgått någon att försoningens tid är här för att stanna, där varje anklagad offentlig profil (man) får direktsänd egentid. Och utan att lägga för mycket värdering i det, så vill jag ändå (ur ett retoriskt perspektiv) kommentera hur det här har kommunicerats. För om jag hade varit Soran, Göran, Paolo eller Fredrik och anklagats för att ha sexuellt ofredat eller våldtagit en annan individ och fasthållit att jag var oskyldig till anklagelserna, så hade jag gjort allt för att offentligheten skulle glömma bort min samhällsdom.
Konsten att undvika samhällsdrevet
Det ska ju tilläggas att jag med stor sannolikhet inte hade blivit dömd, eftersom endast en handfull av de anmälda sexualbrott når domstol (än färre får en fällande dom). Resterande läggs ner i brist på bevisning (observera gärna att det inte betyder att bevis inte existerar, utan att det inte finns tillräckligt med bevis för en fällande dom (att den anklagade fälls) vilket gör att man väljer att lägga ner förundersökningen). Det här betyder såklart inte att jag inte kan bli dömd av samhället vilket jag mer än gärna vill undvika.
Återfå tillit genom ethos
Jag hade (1) först och främst förstått att jag är man och lever i ett samhälle som privilegierar män vilket betyder att oavsett om du är kvinna eller man (eller ickebinär) så eftersöker du mannens bekräftelse och lystrar först och främst till mannen. Det här betyder i sin tur att jag (om jag hade varit man) hade varit född med en given auktoritet (fronesis) där min åsikt och mitt ord är mer värt än andras (kvinnor och ickebinära). Eftersom jag är en auktoritet så innebär det att jag kan ha makt över andra och att det kan vara så att jag har missuppfattat intentioner som jag har fått och som jag har givit. Framförallt om det är så att de här händelserna som jag anklagas för att ha genomfört har hänt under en period då jag var väldigt upprymd av olika berusningsmedel (läs alkohol och narkotika). Vi har ju alla vaknat upp, i alla fall en morgon i våra liv, när vi har känt att ”vad fasen vad det som hände igår egentligen?” och har bett till gudarna att de flashbacks som kommer att komma inte ska bringa allt för mycket ångest. Och med den vetskapen så kan ju som sagt allt hända.
Så, för att undvika så mycket samhällsdrev som möjligt så hade jag bett om förlåtelse (eunoia). Jag hade gjort en offentlig ursäkt där jag hade sagt att ”jag är ledsen om jag har gått över gränsen och inte har uppfattat situationen på samma sätt som målsägande. Jag kommer inte ihåg händelsen på det beskrivna sättet och jag ber verkligen om ursäkt om jag har skadat någon. Det har aldrig varit mina intentioner … (osv).” Jag hade alltså bemött kritiken och lagt mig platt direkt. Om jag vet med mig att jag har tendenser att festa till det lite och vakna med minnesluckor, vem säger då att det som jag är anklagad för faktiskt inte ha hänt? Även om jag inte kommer ihåg det eller ens i min vildaste fantasi skulle se mig själv som en individ som agera på ett sådant tölpaktigt vis.
Det andra (2) jag skulle ha gjort är att vid varje intervju jag blir ombedd att göra upprepa min ursäkt tills att ingen mer frågar om händelsen. Vi vill alla åt en syndabock, och är det en offentlig sådan så blir det extra smaskigt. Men om den här syndabocken bara lägger sig platt och säger förlåt, så finns det inte så mycket mer att springa efter. Vem vill slå någon som redan ligger ner? Ingen, för då skulle hen se ut som en idiot!
Det tredje (3) jag skulle ha gjort, om jag hade varit Soran, Göran, Paolo eller Fredrik, är att inte smutskasta målsägande. Det här eftersom det inte skulle ligga mig själv i fatet (och det är inte etiskt korrekt). Att smutskasta andra är inte vad en sann retoriker skulle göra då det inte går inte i samklang med varken vir bonus eller arete (att visa sig dygdig för att styrka tillit). Jag skulle i så fall se ut som en idiot som verkligen skulle kunna vara kapabel till sådana hemska anklagelser som jag har blivit anklagad för. Och jag vill ju komma så långt bort från de här anklagelserna som jag bara kan, så varför utmana ödet? Jag hade (4) försökt att stå upp för mina handlingar och inte skylt på omständigheterna (status qualitatis). Att bjuda in till pressträff vid den påstådda brottsplatsen hade jag därför inte gjort (5), eftersom det hade fått mig att framstå som osmaklig och icke-dygdig (arete).
All publicitet är dålig publicitet?
Jag skulle inte heller (6) medverka i en dokumentär eller skriva en bok om mitt missöde flera år efter att förundersökningen har lagts ner och samhället glömt bort vem jag är. Det skulle bara sätta fyr på brasan igen och få folk att komma ihåg vad det var jag var anklagad för. Framförallt i samband med (några månaders förskjutning) min egen comeback in i rampljuset. Jag vill ju komma in i ljuset som mig själv och inte som ”våldtäktsmannen”. Så det skulle vara idiotiskt. Dessutom skulle det se ut som något slags PR-trick där ”all publicitet, även den dåliga, är bra publicitet”. Även det hade gått emot mitt förtroende (ethos) genom arete och inte gynnat mig. Jag vill ju bygga upp mitt förtroende gentemot offentligheten och inte skapa det motsatta.
Och sist men inte minst (7), om jag hade blivit anklagad för sexuellt ofredande eller våldtäkt så hade jag inte sagt (i den här dokumentären, boken, intervjun eller presskonferensen) att jag å ena sidan har legat med flera hundra individer, har tagit olika typer av droger och kladdar obehindrat på kvinnor, men å andra sidan inte kan erkänna eller förstå att mina intentioner har landat fel eller att jag har gått över gränser. Det är lite som att leka med döden. Men det är kanske det jag eftersträvar? Att se hur långt jag kan gå med den makt jag har innan samhället vaknar upp i massprotest? Eller alternativt så är jag masochist?
Sammanfattningsvis …
Oavsett intentioner med mina yttringar, så hade jag, om jag hade varit Soran, Göran, Paolo eller Fredrik, försökt att komma så långt bort från den satta samhällsbilden av mig som möjligt. Försökt att visa att jag är en annan person – en person som kan se sitt eget agerande och som nu har utvecklats till det bättre. En person som lyssnar på kritiken istället för att gång på gång dementera. Bara för att du skriker högst betyder det inte att du har rätt – det visar bara att du vill höras. Och det styrker inte ethos!
*Soran Ismail blir 2017 anmäld för våldtäkt och sexuellt ofredande av flertalet kvinnor. Göran Lambertz blev anmäld för våldtäkt 2021. Paolo Roberto erkände 2020 att han hade köpt sex. Fredrik Virtanen blev anmäld för våldtäkt 2011.