Bild: Svt Play, https://www.svtplay.se/eurovision-song-contest-2021, (19-05-2021)
Maj är min absoluta tidpunkt på året! Förutom det uppenbara med att både natur och individ blommar ut, så sker också den absolut största musiktävlingen – Eurovision Song Contest (ESC) – där jag brukar analysera och se om jag kan förutse vinnaren! I år är det också extra speciellt eftersom fjolårets final ställdes in på grund av den rådande pandemin, vilket aldrig tidigare har hänt sedan starten 1956! Det här är intressant dels då man, enligt mig, kan utläsa den rådande politiska pulsen på Europa och se vilka motgångar som har varit centrala de senaste året, och dels så är det första gången på över ett år som artisterna får framföra sina bidra tillsammans med en faktisk publik – hur kommer det att påverka scenframträdandet? Årets tävling hålls av Nederländerna i Rotterdam efter att de tog hem segern 2019 med den fantastiskt vackra låten “Arcade” med Duncan Laurence.
Eftersom jag är mitt i slutklämmen på min bok, med endast några få veckor till deadline, så har jag tyvärr inte så mycket tid att avvara till att göra riktiga och korrekta analyser över alla bidrag Men, jag kommer ändå ge mina personliga åsikter (grundade i mina retoriska kunskap om ethos såklart) angående alla bidrag.
Och orkar du inte läsa min “analys”, så kan du hoppa vidare till resultatet HÄR.
Kort analys baserad på “feeling” och ethos
”Analysen” (den åsikts/kunskapsbaserade) kommer att bestå i två delar där jag 1) först kommer att kort ge mina första tankar som jag fick av framförandet, och 2) sen utse vilka fem (5) bidrag som kommer i topp 5 och varför. Självklart kommer jag även utse en vinnare och varför!
Finalister från semifinal 1
I tisdags (18/5) var det äntligen dags för semifinal 1 och här är bidragen som gick vidare till finalen.
”Fallen Angel”, TIX, Norge: Norges bidrag är en kramgo myslåt med vibbar till mellanstadiediscot och 90-talets boyband. En hyllning (genus demonstrativum) där text och låt smälter samman bra. Visuellt är det kanske lite övertydligt med TIX klädd som fastkedjad ”Axl Rose-ängel” omgiven av fyra demoner. Men om det nu är genus demonstrativum så ska det ju inte snålas med metaforerna, så då kan det ändå fungera.
”Set Me Free”, Eden Alene, Israel: Skön pepp-låt med feeling till typ ”Fresh Prince” (kan inte riktigt svara på varför). Genren är deliberativum vilket tyder på en framtidstro (Set me free – något som komma skall – en önskan). Lagom mycket metaforer och stilfigurer. Eden är van på scenen och har mycket publikkontakt både med den faktiska publiken på plats, men även med oss i hemma i soffan. Plus på det! I slutet slänger hon av sig kläderna vilket jag bara kan tolka som att 1) hon har äntligen blivit ”free”, och 2) att sexualisering säljer.
”Russian Woman”, Manizha, Ryssland: Spännande inledning med flirt till den ryska dockan som ”puttas runt”. Och sen bryter sig Manizha loss iklädd den klassiska symbolbilden av en ”stark kvinna” från 1940-talet (”we can do it” med arbetsställ och hårsjal). Det ska tilläggas att jag inte kan ryska och därför kan jag endast utläsa vad som sägs i refrängen och scennumret. Men ur ett helhetsperspektiv så jobbar text, låt och det visuella i samklang. Svårt att avgöra om genus är demonstrativum eller deliberativum (pga språkbristen hos författaren) men tolkar i alla fall ”every russian women needs to know – we´re strong enough, we´re gonne brake the wall” som deliberativum – en uppmaning om en bättre värld där kvinnor minsann är lika mycket värda som män.
”Mata Hari”, Efendi, Azerbaijan: Mata har var en exotisk dansare under 1900-talets början som dömdes som tyskspion efter att ha inlett ett förhållande med en tysk officer. Hon är en stark röst i jämställdhetskampen. Och låten ger ett exotiskt starkt uttryck som jag tycker stämmer överens med historien (och myten) om Mata Hari. Det är en hyllning (demontrativum) till det kvinnliga könet och myten om Mata Hari som en mystisk och farlig spion. Texten styrker det här extra genom exempelvis ”drinking my poison as water, and you´re under my spell”. Visuellt är det lättklätt (vilket jag generellt är en motståndare emot), men stämmer också överens med textens budskap. Jag önskar bara att det gick att gör på annat sätt – kanske med en täckande helkroppsdräkt?
”Je me casse”, Destiny, Malta: En färgexplosion utan färg med vibbar av det glada 20-talet och Charleston. En hyllning till ”jaget” som embracear integritet och självständighet! När jag hör låten vill jag samla alla mina tjejkompisar, dricka champagne och prova glittriga kläder i en stor garderob tills småtimmarna då vi har gått från tjejfest till att sitta och pratar om livets svårigheter. Destiny är så fantastisk att jag vill ha henne som ”backseat driver” varje gång jag stöter på svårigheter i livet. En riktig feelgood-låt som jag tror kan gå mycket långt i den här tävlingen. Alla komponenter stämmer överens med genus och ethos. Farlig för den svenska vinsten!
”Discoteque”, THE ROOP, Litauen: Skön och sexig låt som hyllar (demonstrativum) det befriande med att bara få släppa taget och ge sig hän till musiken! Får lite Depeche-feeling i kombination med 70-talsvibes. Både text och låt går hand i hand fint, dock utan så mycket stilfigurer och troper (vilket demonstrativum kräver), om det nu inte är så att fridans är en metafor för någonting högre? Litauen har en strak tradition av dockteater och fysisk teater vilket är tydligt det visuella framförandet. Här bryts nämligen mönstret med gula sjömanskläder och (nästan lite) parodi-moves. Nu är just det här visuella uttrycket något som THE ROOP är kända för, men tycker ändå att man kunde ha gått på det lite mer mystiskt sexiga likt Dave Gahan!
”El Diablo”, Elena Tsagkrinou, Cypern: Det här skulle kunna vara en Lady Gaga låt, även visuellt! Det här är mycket välskrivet, och komponerat i minsta exakthet. Varenda rörelse, pausering, tonartshöjning är exakt och vet också varför den är där. Så snyggt! Som taget ur en handbok för hur du gör för att skapa en hit – låtmässigt, textuellt och visuellt! Starkast är just Elenas scenspråk och alla exakta rörelser vilket styrker låtens generella ethos. Jag skulle klassa den här låten som genus demonstrativum då låten ändå beskriver en stark passion. Även om det ligger en viss undran om ”vad ska jag göra?” hängande. Extra plus är ju att Elena påminner om Renée Zellweger i musikalfilmen “Chicago” (2002).
”Voices”, Tusse, Sverige: Jag ska inte säga så mycket om den här fantastiska låten (som jag utsedde till vinnare i årets Mello– heja mig!) Men om vi ska titta på framförandet under semifinalen så finns det lite som jag skulle vilja förändra till finalen. Och nu ska det poängteras att vi pratar småsaker för att uppnå perfektion. Och perfektion vill vi uppnå då finalen innehåller många starka bidrag. För det första 1) så saknade jag den enkla röda kavajen (som nu hade kortats i ärmarna). Det här för att det enkla skapade en öppenhet och avskalnad vilket gav en extra skjuss till låtens budskap. Även om Tusse såg helt fantastisk ut, så får vi inte glömma att sångaren och det visuella är till för att höja låtens budskap – allt måste gå ihop för att styrka ethos. För det andra 2) så såg man att Tusse älskade att stå på scenen och att det var underbart att få framföra låten framför publik. Men, det här gjorde åter igen att låtens budskap kom i skymundan. Förstå mig rätt – jag älskar glada människor och framförallt Tusse, men med skådespelarbakgrund så måste jag kommentera det här. Jag hade önskat att fokus hade legat på att berätta en historia snarare än att vara glad över att få sjunga i ESC. Så till lördag hoppas jag på en mental coach som kan få Tusse att fokusera på att berätta det här extremt viktiga budskapet som låten ”Voices” faktiskt har! Då kommer vi att komma långt (läs vinna).
”The Wrong Place”, Hooverphonic, Belgien: En glad överaskning med vibbar av The Cardigans tidiga album och The Cranberries lite lugnare låtar (kanske också Adele?). Genus demonstrativum då låten berättar om en nutidshändelse. Demonstrativum behöver inte alltid vara hyllning, utan kan även vara det motsatta eller bara någonting som jobbar med movere (att beröra) oss åhörare genom pathos. Låten är suggestiv och texten likaså vilket gör att de hänger ihop snyggt. Framträdandet är enkelt och intimt utan massa färg med hela bandet centrerat på scen vilket också styrker låtens skörhet och intimitet. Den enda frågan är om publiken anser att det här en vinnande låt jämfört med alla de andra bidragen? Och det är här den politiska termometern kommer in, men mer om det nedan.
”SHUM”, Go_A, Ukraina: Åter igen en utmaning för skribenten (mig) då jag inte kan ukrainska, så jag kommer att gå på känsla här! Jag får en politisk feeling av det här, en kamp eller någonting som man vill springa ifrån eller till? Det här dels på grund av upptempot som gör att något är på gång att hända och dels på grund av sirenen som ljuder i början vilket skapar associationer till ”Hesa Fredrik” som ljuder vid landsfara. Därför kategoriserar jag in låten i genus deliberativum där sändaren vill skapa en handling. Den lilla flöjten som hörs får mig att tänka på att den här kampen handlar om någonting folkligt – alltså något som representerar Ukraina. Även det faktum att texten är på ukrainska förstärker känslan. Go_As sångerska Kateryna Pavlenkos speciella lite gälla stämma styrker också min känsla om att någonting (farligt) är på gång. Lite som att hon skriker för att varna (?). Visuellt är det enkelt med alla medlemmar på en vit scen med små vita träd (mystisk eller mytisk skog?). Kateryna står i mitten klädd i svart läder vilket även det stämmer överens med genus deliberativum då läder kan ses som en slags ”rustning” eller krigs/auktoritetsklädnad vilket styrker hennes ethos genom fronesis (auktoritet) Hon är lite gotiskt inspirerad och upproriskt klädd vilket tyder på kamp.
Finalister från semifinal 2
”Karma”, Anxhela Peristeri, Albanien: En stark röst, en ensam kvinna på scen med balkantoner. Det är storslaget och ligger helt enligt mina förväntningar av Albanien. Jag får en feeling av genus deliberativum – framtidstro och kamp. Det här på grund av den rustningsliknande glitterbody som Anxhela bär, det faktum att hon står ensam på scenen och färger av rött, grått, svart (och eld) som framträdandet går i. Det är väldigt snyggt, och jag älskar när länderna väljer att sjunga på originalspråk (även om det blir svårare för mig).
”Loco Loco”, Hurricane, Serbien: Det är poppigt och mycket dansvänligt! En låt jag lätt kan se spelas på sommarens fester (när vi nu får ha dem igen). Genus demonstrativum (antar jag), då jag helt går på feelingen låten och framträdandet ger mig. Och varför jag är lite fundersam är på grund av de tre lättklädda kvinnorna. Kläderna ska ju (helst) vara en förlängning av numret och jag hade förväntat mig lite mer ”festliga” kläder (glitter och färg), och inte den svarta ”rustning” som Hurricane hade på sig igår på semifinal 2. Övrigt var scenframträdandet helt i linje med låtens peppiga ton, även om jag gärna hade skippat pyro!
”Growing Up Is Getting Old”, VICTORIA, Bulgarien: Vackert och skört. Genus demonstrativum genom att väcka känslor (movere) hos oss som mottagare (pathos). Framförandet var dock lite av en besvikelse. Victoria är fantastisk där hon visar en skörhet och sårbarhet, men scenografin var märklig. Lite för övertydligt, där Victoria sitter i någon slags öken eller timglas variant? Jag hade önskat att de hade tagit vara på låtens ”tomhet”, och då menar jag att låten är så pass intim att den visar på ett djup – ett stort tomrum – och det hade varit fint om det hade visualiserats på scen. Exempelvis genom att ha en ensam Victoria på en svart stjärnklädd scen (metafor för typ det stora oändliga).
”Sugar”, Natalia Gordienko, Moldavien: Det är personligen en av mina favoriter, även om jag har lite väl många det här året. Det är poppigt, suggestivt och starkt. Genus demonstrativum där en nutida passion beskrivs. Framträdandet är snyggt, men (och det är ett stort MEN) – Natalia levererar inte alls! Dansarna är fantastiska, det visuella är snyggt och Natalias outfit är klockren (påminner mycket om Cyperns bidrag ”El Diablo”, fast en sämre version). Men Moldaviens sångerska vet inte riktigt varför hon sjunger det hon sjunger, hon sätter inte koreografin och den där passionen som hon sjunger om infinner sig inte. Hela framträdandet blir därför platt och tråkigt! Extremt synd för jag hade verkligen hoppats på den här låten!
”Love Is On My Side”, The Black Mamba, Portugal: Och nu blir det romantisk film noir. Kan låta motsägelsefullt, men det är den feelingen jag får. Och även det jag får levererat visuellt, vilket såklart är klockrent! Genus demonstrativum då det är en hyllning till kärleken. Feelgood ut i fingerspetsarna, och sångarens röst är väldigt speciell – på ett bra sätt som förhöjer känslan. Det här skulle kunna gå ganska bra.
”10 Years”, Daõr Freyr, Island: Fjolårets favoriter är tillbaka med en liknande festlig dänga som sätter sig fast likt iglar på de små grå (låten fastnar alltså på hjärnan). Det är härligt, konstigt och går helt i linje med genus demonstrativum. Jag blir glad – både av låten och av framträdandet – och kan inte säga annat än att Island kommer hamna på en bra placering i årets ESC!
”Adrenalina”, Senhit, San Marino: Låten är helt klart bättre än framträdandet, även om jag älskar att sångerskan är en mix av Tina Turner och Whitney Houston. Det är mycket intryck (från typ sent 80-tal) med klara färger och trekanter i överflöd. Och även om genren är demonstrativum, så får det ändå inte bli kaka på kaka, vilket det blir här! Melodi och text går dock tillsammans och passar in i genren. Extremt dansvänligt!
”Tout I´Univers”, Gjon´s Tears, Schweiz: Vackert så att man (jag) går sönder. Helt underbart! Och även här en favorit från fjolåret som har skapat ännu en fantastisk låt. Gjons röst är både klar och skör, och han skriker nästan ut smärtan. Helt underbart. Genus demonstrativum. Kanske inte är helt nöjd med framträdandet, även om Gjon är perfekt. Jag vet att jag är petig, men det måste man vara när det är ESC-final! Skjortan i svart och glitter påminner om en matador och den där vita kuben han står i är lite oklar. Annars bra!
”Last Dance”, Stefania, Grekland: Det här kan vara ”Flashdance” (film från 1983) nya ledmotiv! Vibbar av 80-talet, färgglada tights under en lika färgglad body, svettband och krusigt hår. Glatt och peppigt i genus demonstrativum med ett mäktigt intro. Framträdandet är dock en extrem besvikelse. Även om Stefania saknar den klassiska flashdance-looken, så ser hon ändå fräsig ut och passar låtens essence. Däremot är hon inte fokuserad på att framföra låtens budskap utan mer på att se snygg ut. Det kan vara nervositet över allt hon ska göra på scenen (dansa med klädesplagg och gå upp för en osynlig trappa, vilket är extremt oklart varför hon ska göra det), men hon känns väldigt självmedveten och inte alls fokuserad på publik eller låt. Så tyvärr tror jag inte att det kan bli en framgång för Grekland i år.
”Dark Side”, Blind Channel, Finland: Har Linkin Park återuppstått? Det är det enda jag kan tänka på när jag ser Finlands bidrag. Även visuellt är det som att Linkin Park gästar ESC. Även om Blind Channels sångare Joel Hokka inte är i närheten av Chester Bennington (vilket för övrigt var min stora tonårsförälskelse) Och även om det här är ganska bra, så kan kopian aldrig mäta sig med originalet! Dock för alla törstande Linkin Park-fans därute kan det fungera som ett bra substitut. Och jag tror att det här kommer att komma högt upp på listan!
The Big Five
The Big Five består av fem länder – Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Spanien och Italien – vilka får direktpass till finalen. Det här på grund av att år 2000 beslutades att de länder som bidrar med mest pengar till Europeiska Radio- och TV-unionen alltid ska få vara med i finalen oavsett hur deras bidrag placerat sig föregående år. Kan såklart tyckas orättvist, men utan deras bidrag kanske ESC inte skulle kunna genomföras varje år. Så lite bananskal tycker jag allt att The Big Five kan få glida på.
Eftersom The Big Five får glida vidare, så har jag inte sett deras framträdande och kan inte heller göra ett utlåtande angående det (förutom Tyskland som jag råkade se en bita av under semifinal 1. Vill annars undvika att se korta klipp då det inte ger en helhetskänsla). Min ”analys” blir helt utifrån låt och text!
”Voila”, Barbara Pravi, Frankrike : På franska, som sig bör när låten kommer från Frankrike. Tyvärr kan jag inte franska heller, även om jag studerade det sex år (!!!) i grundskolan. Det gav ingenting, och utan att lägga skulden på det svenska skolsystemet i småorterna, så kommer jag här endast att gå på känslan som låten ger mig. Likt nästan all musik från Frankrike så får jag feeling av Amelie a Montmartre och Edith Piaf. Och det här är det jag förväntar mig av Frankrikes bidrag, vilket gör mig så glad. Det är öppet, enkelt och skört. En klar stämma i kombination med piano och strängar. Jag önskar att framträdandet på lördag kommer med en enkel scen, Barbara ensam vid pianot i dova färger och enkelt hårt scenljus för att förstärka känslan av en slags uppgivenhet och passion. Jag kategoriserar in låten i genus demontrativum endast på grund av den starka känslan jag får där jag vill gråta och skratta på samma gång.
”Embers”, James Newman, Storbritannien: Peppig låt med dansfeeling. Det är inte så att jag direkt vill upp och dansa när jag hör den, men jag sitter och smågungar medan jag skriver det här. Ur glöden lyser vi upp rummet lyder refrängen, så jag skulle här vilja kategorisera in låten i genus deliberativum – en uppmaning – det är någonting som kommer att hända. Och vi är dessutom i det här tillsammans (eunoia) vilket är vanligt förekommande inom just genren. Önskningar inför lördagens framträdande är färg, dansare och en genuin James stående på scenen.
”I don´t Feel Hate”, Jendrick, Tyskland: Mysig, lite gullig, låt om att vända den andra kinden till. Fint budskap och en lätthet som förstärks med visslingar och den lite Charleston-aktiga ukulelen och steppljuden. En låt man (jag) sitter och gungar huvudet till, men inget mer. Ärligt är den väldigt tråkig. Men om vi bortser från det, så ligger låten inom genus demonstrativum, men lever inte riktigt upp till mängden stilfigurer och troper som bör vara med. Det existerar dock stilbrott i melodin i form av ett lite 80-tals rockigare stråk, och visuellt är det färgskrikigt och metaforiskt i form av ett vandrande peace-märke som oftast ser ut som ett fuck you finger. Det är dock alldeles för spretigt och lite kaka på kaka, så tror inte att Tyskland tar hem titeln i år.
”Voy a quedarme”, Blas Cantó, Spanien: Likt Frankrike kör Spanien med orginalspråk, piano och en enkel skör stämma. Återigen förväntar jag mig inget annat av Spanien, vilket gör mig både glad och lite uttråkad. Troligen för att det är ännu en man som står och dramatiskt sjunger ut sin passion eller sorg (kan inte spanska …). Skillnaden mellan Spanien och Frankrike är att jag inte får en genuin känsla av Spaniens bidrag, varför vet jag inte riktigt. Kanske för trummaskinen i bakgrunden, de förutsägbara höjningarna och att det är lite för mycket som händer rent musikaliskt. Det är inte naket och genuint. Genren sätter jag in i demonstrativum på ren känsla, och på lördag hoppas jag på en snygg (japp) man med lite för stor uppknäppning ståendes bakom ett stativ i ett mörkt rum med endast en ljuskägla riktat mot honom där han kan få fritt spelrum att uttrycka sina starka känslor.
”Zitti E Buoni”, Måneskin, Italien: Hårdrock. Äntligen! Som jag har längtat efter en riktigt bra rocklåt, och här kommer den. Förhoppningsvis – för (det här kanske kommer som en chock för dig nu men jag kan inte italienska heller) jag hoppas att texten är upprorisk i rockens anda. Generellt gillar jag inte att generalisera, men om det är en musikstil som kan kategoriseras in i en genre så är det hårdrock och genus deliberativum där syftet alltid är att skapa debatt och handling med en samhällskritisk vinkel. Jag får feeling av 70- och 80-talsrock såsom Mötley Crüe, Iron Maiden och Alice Cooper men även av nyare band som The Hellacopters. Jag hoppas på mycket eld, läderklädsel och en sångare som är en blandning av en ung Dregen och Vince Neil med ett scenspråk som totalt skriker ”fuck you”! Längtar till lördag!
”Birth of a New Age”, Jeangu Macrooy, Nederländerna (värdland): En början till en ny tid lyder tesen där genus deliberativum utgör genren. Dock känner jag varken hopp eller engagemang, däremot blir jag glad och lite mysig, men det räcker tyvärr inte. Dock skönt med en kör som förstärker ”vi”-intrycket (eunoia) och Jeangus sköna stämma.
Vad ser vi då för influenser i årets Eurovision Song Contest?
I årets ESC kan vi övergripande se välkammade män sjungandes ut sin sorg/smärta/passion i svulstig ballad och starka lättklädda kvinnor i upptempolåtar hävdandes den egna integriteten och lyckan. Vi ser och hör influenser från sent 80-tal och tidigt 90-tal i kombination med det glada 20-talet (den innan kraschen).
Alla låtar som går i enlighet med den ovan nämnda beskrivningen kommer att hamna i mellanschaktet. Övriga låtar kommer hamna i botten och i toppen eftersom vi både älskar och hatar det som är annorlunda. Och vi är i slutet (förhoppningsvis) av en pandemi med vittring av socialt umgänge, festligheter till gryningen och brinnande passion, så årets vinnande bidrag kan absolut handla om just det. Eller, så gräver vi djupare och försöker förklara den här isolerande känslan som pandemin har orsakat oss och möts tillsammans i ”en bättre framtid” utan covid och mörker.
Topp 5
Här kommer då det vi alla har väntat på – vilka bidrag som kommer att hamna i topp fem och vem som vinner Eurovision Song Contest 2021!
Plats 5
Längst ner på topp fem hamnar “10 years” med Daõr Freyr. Det här på grund av att det just är en enkel, knasig låt som får oss att slappna av och släppa loss. Dock är årets bidrag inte lika starkt som fjorårets, som troligen hade vunnit om det hade varit en tävling, så därför blir det bara en 5e plats för Island.
Plats 4
Fjärdeplatsen kniper Italien med ”Zitti E Buoni” av Måneskin. Jag stod och valde mellan Italien, Litauens bidrag “Discoteque” av THE ROOP och Maltas bidrag “Je me Casse” av Destiny, men eftersom det så sällan är rock i den här musiktävlingen så tror jag att det kommer att vara ett mycket uppskattat inslag! “Discoteque” kommer för övrigt att hamna på plats 8 och “Je me Casse” på plats 6, så sörj inte för det för det är ändå ganska bra placeringar.
Plats 3
Tredjeplatsen i årets final går till alla Linkin Park-fans stora glädje låten “Dark Side” av Blind Channel. Det enda vi alla längtar efter (iaf jag) är att stå i tiotusental, hoppande och svettandes i samklang under brusig hårdrocksmusik! Att få gå på konsert har aldrig varit så eftersträvningsvärt som nu. Och jag tänker att fler är lika nostalgiska som jag och saknar doften av svett och sur öl på kläderna. Dessutom tror jag att Europa saknar Linkin Park, och här är substitutet! Så tack för det säger vi till Finland!
plats 2
Andraplatsen i årets final tycker jag är svår att utse – allt beror nämligen på i vilket stadie Europa känner att vi befinner oss i – känner vi oss fast och vill vidare eller har vi segervittring (ut ur pandemin) och vill börja festa? Och jag tror faktiskt på det sistnämnda. Europa börja sakta öppna upp igen och jag tror därför att vi nu har ett större sug efter att leva passionerat för dagen än att ta ställning för viktiga frågor i livet. Därför kommer jag att utse tävlingens snyggaste och mest retoriskt korrekta bidrag till andraplatsen – “Voices” med Tusse. Både text, melodi och framförande följer de tre ethos (fronesis, arete, eunoia) och ligger även i samklang med den givna genren (deliberativum). Det är en låt med ett viktigt budskap med en sångare som går emot många satta cementerade normer, vilket brukar vara uppskattat och hyllat av ESC-fansen! I år så vill vi bara festa och glömma det som har varit … Så tyvärr kniper Sverige inte förstaplatsen i år heller.
plats 1
Och nu till vinnaren av Eurovision Song Contest 2021! För som jag alldeles nyss nämnde, så är det någonting som Europa har saknat så är det eld, passion och våta sommarnätter! Vi struntar totalt i om text och framförande går helt i linje med satta cementerade könsroller – vi vill bara socialisera och leva för dagen! Och därför kniper den talangfulla Elena Tsagkrinou med låten ”El Diablo” förstaplatsen. Cypern har läst av alla européers suktande drömmar och jag skulle säga att jag blir förvånad om vi inte hör den här låten på repeat från och med nu och fram till att höstvindarna tar ett hårt grepp om oss!