Den 11 september är det åter dags att gå till vallokalerna och rösta på det parti som kommer leda landet mot en bättre framtid. Att det endast är några få månader kvar märks tydligt på våra politiker. På sociala medier, i traditionell media samt på valaffischerna är budskapen tydliga – är du inte med oss är du emot oss! Men vågar vi väljare lita på den egna rösten eller ska vi följa det parti som skriker högst?
Konsten att våga ifrågasätta – dig själv och andra
Retorik är konsten att upptäcka det som är mest övertygande och övertalande i varje enskilt fall. En teori och en praktik som du kan använda dig av både professionellt och privat, vare sig det handlar om en organisation, dig som individ, en produkt eller en idé. Men det är även en förståelse för andra individer och hur de tänker och agerar genom att hela tiden försöka se och förstå varför en person tycker eller tänker på ett visst sätt. Utan att för den sakens skull försöka övertala andra om den egna världsbilden.
Ett ifrågasättande bör ses som ett privilegium
Ett av de stora samhällsproblemen, enligt mig, ligger i att eftersträva den totala sanningen snarare än att se de möjligheter som den specifika situationen eller problemet kräver. Och när det kommer till kunskap så bör vi, gemeneman, bli bättre på att ifrågasätta de ”fakta” (informationen) som dagligen översköljer oss. I den tid vi lever i nu med konspirationsteorier, utvecklad smart teknik (ex. AI), vinst framför liv och starka egon har vi inte råd att inte ifrågasätta. Och när det kommer till politik så gör varje parti allt de kan för att manipulera världsbilden utefter den egna agendan. Att helt hamna i fel händer har aldrig varit enklare, och kommer bara bli svårare och svårare att undvika om vi inte aktivt ser den värld vi lever i.
Ett ifrågasättande är ett privilegium – en möjlighet till utveckling och förfining – inte ett hot eller en misstroendeförklaring gentemot organisation eller individ. Att exempelvis kvinnor börjar ifrågasätta de p-piller som, ibland utan reflektion, skrivs ut gång på gång redan innan puberteten innebär inte en avsky och misstro mot alla slitande barnmorskor, det jobb de utför eller ens ett tvivel inför sjukvården och dess kunskap. Det enda det är, är ett ifrågasättande om det verkligen är rätt preventivmedel för individen? Vad är syftet bakom den utskrivningshets som (ibland) råder innan andra preventivmedel ens har diskuterats? Ska individen ens gå på preventivmedel? Finns det andra lösningar som skulle kunna passa individen och hens behov bättre?
På samma sätt bör du ifrågasätta och tänka när partier å ena sidan lovar guld och gröna skogar, å andra sidan går till personangrepp mot oppositionen. Ett ifrågasättande är endast ett ifrågasättande om vägen som utmålas verkligen är rätt väg för individen att gå – vilket ska ses som ett sundhetstecken hos individen snarare än någonting besvärligt. Att inte ifrågasätta borde istället vara den stora problematiken. Kunskap är föränderlig – i konstant utveckling – och så borde även vårt sätt att ta in och processa information vara. Det måste få vara okej utan att vi (och politikerna) ska drabbas av någon form av egocentrisk ångestkollektivism.
“Du får inte komma på mitt kalas …”
Min poäng här är att vi inte behöver tycka (och tänka) samma sak (och på samma sätt) för att vi ska bli accepterade av varandra. Vi vill så gärna vara delaktig i gruppen, ibland så pass mycket att vi går ifrån våra egna värderingar. En längtan som även kan användas emot dig. Det här genom att sätta dig i ett läge där ”om du inte är med oss – är du emot oss”, vilket är ytterst tydligt i dagens politiska klimat, där du är en i ”gänget” (och livet blir ljusrosa och sockersött med soluppgångar i all evighet) om du röstar på ett visst parti, men om du istället röstar på någon annan så ”förstör” du möjligheten för alla andra att uppleva en perfekt utopisk (fantasi) värld.
Sandlådepolitik
Den här typen av argumentation (synsätt) är vanligt förekommande på förskolor bland barn i åldern 4-5 år när de håller på att dels utforska den egna identiteten och dels vilka normer och konventioner som råder i samhället. Och här är gruppen en stor tillgång för att just avgöra vad som är socialt ”rätt och fel”, samtidigt som barnet lär sig vem hen är och vad hen tycker och tänker om olika saker. Att uttrycka att ”du får inte komma på mitt kalas om du inte …” är därför en naturlig del i barns beteende och utveckling, men när det kommer från den vuxna befolkningen, däribland folkvalda samhällsledare, som blir kränkta när de hör en annan åsikt än den egna, så måste vi börja fundera på vilket samhällsklimat vi vill ha!
Våga vara unik
Därför är det viktigt att du som väljare försöker leva utifrån de värderingar som du själv har och inte efter vad andra tycker och tänker. Livet är nämligen inte svart eller vitt – du behöver alltså inte tycka och tänka som andra för att bli accepterade av dem. Och ska vi vara ärliga så finns det ingen som tycker och tänker som du gör. Du är unik och dina tankar och känslor likaså. Så när du stöter på ett ifrågasättande om dina åsikter försök att se era politiska olikheter som en möjlighet att vidga de egna vyer och lära dig någonting nytt – både om dig själv och samhället i stort – och fråga dig ”varför tänker hen som hen gör?” Hur skulle jag agera eller reagera om jag var i hens skor? Våga fråga, våga lyssna och våga visa dig sårbar. Våga vara modig helt enkelt!
Och när du ser politiker attackera varandra i media så försök att tänk lite längre än deras dåliga argument – varför attackerar de varandra istället för att lyfta den egna politiken? Troligen för att de själva inte har så mycket att komma med …
(Mer om personpåhopp finner du här).