Jag tror inte det har undgått någon att det har varit Almedalsvecka där varje politiskt parti har gjort allt för att få klappa sig lite extra på axeln och klaga över oppositionen. Och utan att lägga för mycket värdering i det, så vill jag ändå (ur ett retoriskt perspektiv) kommentera och sammanfatta veckans tal. För om jag hade varit Magdalena, Ulf, Ebba, Jimmy, Johan, Nooshi, Annie, Per eller Märta och stått framför Sveriges befolkning för att få just deras röst på mitt parti i höst, så hade jag gjort allt i min makt att skapa förtroende för mig, mitt parti och det jag kommunicerar.
Det ska ju tilläggas att jag självklart hade memorerat hela talet utantill, och inte stått och fipplat med mina papper, eftersom det visar att jag först och främst är här och nu, och pratar med er som vill lyssna snarare än att försöka pracka på er mitt budskap. Och om jag hade tappat bort mig så hade jag sagt det och ägt situationen, för den respekten förtjänar ni som publik.
1. Undvikit personpåhopp och höftskjutningar
Jag hade först och främst anställt bra talskrivare som förstår att grunden i tillitsbyggande kommunikation inte ligger i personpåhopp och andra eristiska metoder där fokus på motståndet är högre än den egna politiken. Den retoriska dispositionen bygger absolut på att ta upp det motståndet kan tänkas argumentera för, men det är en stor skillnad på att vara kritisk gentemot sakfrågan snarare än direkta personpåhopp.
Självklart hade jag varit påläst inom det ämnet jag hade argumenterat för och inte hittat på fakta om oppositionen för att få den egna politiken att låta bättre. Det här hade ju sänkt mitt förtroende (genom fronesis) då det hade framkommit vid utfrågningar från journalister att jag inte har läst på. Alls. Och det hade både varit pinsamt och sänkt min tillitsgrund gentemot väljarna.
2. Sluta när det är som roligast
På samma sätt som det är olidligt att lyssna på någons farbror i 40 minuter under ett bröllopstal, så är det lika olidligt att lyssna på monotona och okarismatiska partiledare. Det här gör att jag – om jag hade varit Magdalena, Ulf, Ebba, Jimmy, Johan, Nooshi eller Per – hade slutat mitt tal när det är som bäst, det vill säga, när publiken är på bäst humör och energin är på topp! Den gränsen går hos en vuxen individ någonstans runt 20 minuter, sen är det dags för någon form av paus, stor förändring eller ett avslut.
Nu är jag väl insatt i att varje parti ges en hel timme, och att man som partiledare gärna vill få in så mycket som det bara går på den här timmen, men att korvstoppa in information kommer vi ju alla ihåg från skolåren inte är ett så effektivt sätt att bevara den här informationen på. Därför hade jag, likt Annie, slutat efter 26 minuter när publiken fortfarande lyssnade på vad jag sa.
3. Förkunnat vägen till utopin
Till sist så hade jag varit konsekvent i mitt tal. Om jag hade sagt att jag visste hur en ljus framtid skapas genom vår politik, så hade jag också givit konkreta exempel på HUR det hade gått till. Att säga A men inte B indikerar visserligen att jag vill någonstans, men att jag inte riktigt vet hur den här resan ska gå till. Och det ger varken förtroende åt den trogna väljarkretsen eller hos nya väljare. Så några punkter på hur arbetet faktiskt skulle kunna möjliggöra vägen mot en ljusare framtid hade jag givit i mitt tal.
Sammanfattningsvis …
Oavsett politisk agenda så hade jag, om jag hade varit Magdalena, Ulf, Ebba, Jimmy, Johan, Nooshi, Annie, Per eller Märta försökt att ta mina väljare på allvar och fokuserat på att få fram mitt budskap snarare än att klappa mig själv på axeln och peka finger på hur dåligt allt och alla är! Den sortens eristik (för det är eristik och inte retorik) hör hemma i sandlådan och inte i ett politiskt samtal. Så skärpning!
Jag hade försökt att visa att jag är en person som kan ta ansvar för det egna agerandet och som ser de brister den egna politiken kan ha eller har orsakat. En person som lyssnar på kritiken istället för att gång på gång dementera. En god individ och medmänniska som är trygg och stabil. Bara för att du skriker högst och pekar på brister betyder det inte att du har rätt – det visar bara att du vill höras. Och det ger inga nya väljare!