Att härska eller bli behärskad?

Under mina studieår existerar det en uppsjö av arbeten, och här kommer ett i Organisationskommunikation från 2014 med tillhörande affisch!

Vad är frihet?

Individen är medveten om den egna existensen genom att individer runt omkring henne kan bekräfta existensen och omvärlden. Världen runt omkring i sin tur existerar genom individen och de handlingar individen utför.^[1] Synen på individen och hennes förhållande till arbete och samhälle har genom tiden förändrats från ”lön för mödan” genom urbaniseringens framfart till den ”överrörlighet” vilket statskiktet första gången förfasades över efter Andra Världskriget, och ledde till introduktionen av ”Hopp-Jerka” i förhoppning om att hålla ihop ”samhällskroppen”.^[2]

Det ligger en otrygghet över dagens samhälle och den rådande arbetsmarknaden där friheten genomsyrar alla vrår vilket orsakar oroliga yttranden, ännu en gång, från det övre statskiktet.^[3] Genom den globala mediala kommunikationen byter individen position både fysiskt genom förflyttning mellan och inom länder, och socialt mellan positioner.^[4]Arbetskraftens rörlighet har fått förnyad aktualitet, vilket förändrar samhällsklimatet. Dagens samhälle kräver kvaliteter av rörlighet, flexibilitet och mobilitet för individens och samhällets nödvändiga överlevnad.^[5] I den här dualitet och tvetydighet av kommunikation, där friheten uppmuntras och förfäras, skapas funderingen om hur individen påverkas av den fortskridande utvecklingen. Både på det individuella planet och i offentlighetens arbetsmarknad. Är den ökade friheten verkligen någonting att förfäras över? 

”Varken härska eller bli behärskad”^[6]

Demokrati är ett upplösande element i ett politiskt system, där strävan efter det autonoma samhället ligger i en balans mellan frihet och trygghet. Det moderna politiska samhället söker uppnå balansen, en slags föreningspunkt, mellan frihet och trygghet, vilka både strider mot och kompletterar varandra i individens liv.^[7] Där bristen på frihet leder till en oförmåga att hävda sig och ta ställning, medan brist på trygghet ger förlust av mod till motstånd.^[8] Hannah Arendts frihetsbegrepp grundar sig i det antika Grekland där frihet innebar att varken härska eller bli behärskad,^[9] att vara: 

[…] befriad från ojämlikheter inneboende i alla herraväldesförhållanden, att röra sig i en sfär där det varken fanns något härskande eller något behärskande.^[10]

Sigmund Freud fortsätter och menar att lycka är friheten att följa de egna instinkterna och begären. Trygghet skyddar individen mot olika typer av lidande: lidanden från den egna kroppen, lidanden från omvärlden och lidande från relationer med andra individer. För att få trygghet i livet måste friheten överges, det här eftersom trygghet är en slags ordning eller tvång vilken har bestämt när, var och hur någonting skall göras, och som ständigt hotas av de uppdämda behoven.^[11]Kampen mellan frihet och trygghet är en kamp mellan överjaget och detet, en kamp mellan socialt medierade lagar och undertryckta begär.^[12]

Judith Butler menar att individen, könet, konstrueras genom upprepandet av de normer vilka ligger till grund för samhällets rådande system.^[13] Genom upprepning och citering lär sig individen att relatera till det rådande systemet vilket skapar en identifikationsprocess. Konstruktionen når aldrig upp till samhällets satta vision om de bestämda normerna vilket gör att individen endast blir en kopia av normerna, en fantasi.^[14] Kenneth Burke fortsätter och menar att individen konstant strävar efter att forma sig själv i enlighet med de rådande kommunikativa normer vilka samhället skapar.^[15] Individen identifieras antingen i gemenskapen med andra individer eftersom de förutsätter, eller övertalas till att tro på den här gemenskapen.^[16] Det här genom sina egenskaper vilka kan handla om ekonomisk egendom i form av varor och tjänster eller genom social status.^[17] Jürgen Habermas menar även han att identiteten skapas och är beroende av bestämda kognitiva förutsättningar, vilka utgör en social interaktion. Identiteten skapas genom socialisation genom att låta individen integreras i ett bestämt socialt system. Individualiteten utvecklas sen genom ett oberoende i förhållande till det sociala systemet.^[18] Habermas menar att psykoanalysen har föreställningen om att ”social kontroll är ett resultat av kampen mellan driftsmässiga och sociala behov; av en kamp som äger rum i jaget”^[19] och förklarar i stället identitet utifrån begreppet jag-identitet som är en slags symbolisk organisation av jaget. En universell förebild skapad av samhällets strukturer genom daningsprocesser för att lösa återkommande kulturella handlingsproblem.^[20] Habermas menar att identiteten har ett paradoxalt förhållande till omvärlden: ”som person i allmänhet är jaget likt alla andra personer, men som individ är det rätt och slätt olikt alla andra individer”.^[21] Zygmunt Bauman håller med Habermas i att samhället formar individen, däremot påpekar han genom Norbert Elias att individen formar samhället genom att ”dagligen återskapa och dagligen förhandla om det nätverk av ömsesidiga förbindelser som kallas samhälle”, i likhet med vad Arendt menar.^[22] Individens dagliga aktiviteter ligger i att förhandla och återskapa samhällets ömsesidiga förbindelser.^[23] En ensam kamp individen för och gör samhällspolitiken sekundär.^[24] De intressen individen hyser fyller det offentliga rummet och gör anspråk på att vara dess enda legitima besittare och där ingenting annat existerar i den offentliga diskursen.^[25]

Pierre Bourdieu menar att samhället är indelade i fält eller strukturerade rum,^[26] där allmängiltiga lagar om fältet existerar, vilka styr och tar olika uttryck beroende på rådande omständigheter.^[27] Varje fält karaktäriseras av strävandet efter ett specifikt mål och när en grupp inom ett fält lever under samma förutsättningar homogeniseras gruppen, vilket skapar normer och objektiva strukturer. Bourdieu menar att de sociala fälten påverkar varandra utan att förstöra det egna ”självstyret”, vilket är en förutsättning för att fälten ska kunna bevaras och vidareutvecklas, s.k. autonomi. Likt Butler pratar Bourdieu om samhälleliga strukturer, dock med beteckningen habitus, vilken är en produkt av individens socialisation och historia som genom tid utvecklats till ett naturligt förhållningsätt och påverkar den nuvarande verkligheten och dess handlingar. Inom fälten existerar symboliska kapital vilket är en form av kunskap, nätverk och kontakter. Ett slags erkännande som fungerar i de sammanhang där kapitalet tillskrivs ett värde.^[28] Fältets nyare medlemmar måste för att bli accepterade visa sitt värde genom kunskap om spelfältet och erkännande av värdet.^[29]Fältets benägenhet är att ständigt påverka genom principen ”ju mer insatser i fältet desto mer benägenhet att bevara fältet”.^[30] De individer som lyckats genom specifika kapital utgör grunden för fältets karaktäristiska makt och dess konservativa strategier.^[31]

”Våra kroppars arbete och våra händers verk”^[32]

John Locke ansåg att arbetet är egendomens källa, enligt Adam Smith är det rikedomens. Karl Marx däremot ansåg att det var källan till all produktivitet, ett uttryck för mänskligheten där individen får utlopp för sin konstituerande förmåga.^[33]

Marx menar att arbete är, likt konsumtion, en förtärande process där materien inte förändras utan förstörs. Det är en dagligen återupprepad preparering där arbetet tar form innan förstörelsen.^[34] Arbetets välsignelse ligger i en regelbunden ”lön för mödan” vilket skapar en lust för själva arbetsprocessen.^[35] Marx vill inte frigöra den arbetande klassen utan befria människorna från arbetet, från det nödvändiga.^[36] Den här ”kroppsliga och mentala ansträngningen” cementeras till ett fenomen, ett ”ting”, vilket kan hanteras, förflyttas, förenas och tas isär, likt andra ting.^[37] Marx menar att det nya industrisystemet skiljer arbetarna från sitt livsuppehälle, där arbetsförmågan friges och öppnar upp för större användningsmöjligheter genom omgruppering och anpassning till andra områden.^[38]

Arendt kritiserar och menar att Marx mäter arbetets produktivitet efter arbetarens livsprocess och inte mot kvaliteter eller egenskaper hos själva produkten.^[39] Arbetet är ”ett samspel mellan människa och natur, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sin ämnesomsättning med naturen”, vilket gör att produkten, enligt Arendt, blir en formförändring som anpassats efter de mänskliga behoven.^[40]

För att upprätthålla liv i massamhället menar Bauman att det krävs att både kapital och arbetskraft existerar i en slags ”varumodalitet”, då kapitalägarna måste ha möjlighet att köpa arbetskraft och arbetskraften måste vara attraktiv, frisk och stark för att locka potentiella köpare.^[41] Marshall Berman fortsätter och menar att varje individ då tvingas till självförnyelse för att helt enkelt kunna överleva,^[42] vilket även Ulrich Beck påpekar.^[43] Marx menar i Kapitalet att:

Det blir nödvändigt att ersätta specialindividen, som bara har en samhällelig funktion, med den fullt utvecklade totalindividen, för vilken olika samhälleliga funktioner är verksamhetsformer, som avlöser varandra.^[44]

Genom att Andra Världskriget tog sitt slut bredde en våg av samhällelig individualisering sig ut över västvärldens industriländer. Beck menar att individen befriades från de traditionella klassvillkoren och blev i högre utsträckning ansvariga för det egna ödet både privat och på arbetsmarknaden, vilket var till lika delar befriande som problematiskt:^[45]

Den enskilda individen blir själv en reproduktionsenhet av det sociala i livsvärlden, inom som utanför familjen måste individen själv trygga sin existens genom arbete och placera och organisera sitt liv i enlighet med detta.^[46]

Individualiseringen bringar tendenser till ”institutionalisering och standardisering” av individens sätt att leva. Individen skapar ett beroende av arbetsmarknaden genom samhällets förväntningar på det egna livet vilket även skapar beroende av ”utbildning, konsumtion, regleringar och möjligheter och trender i den medicinska, psykologiska och pedagogiska rådgivningen och vården”.^[47] Det moderna kapitalistiska samhället kräver en ständig självutveckling. Individen strävar efter konstant förändring inom det moderna livets alla områden, genom att begära, aktivt söka upp och genomföra dem.^[48] John Locke grundade tanken till äganderätten av den egna kroppen, vilket är det mest privata en individ kan ”äga”.^[49] Individen blir därmed produkten.^[50]

Det samhälleliga perspektivet klyvs i det materiella och det andliga, vilket genomsyrar den moderna kulturen och separerar individerna från det moderna livets grund: symbiosen mellan det materiella och det andliga.^[51]Individualiseringen är ett öde, inte ett val.^[52] Det ligger en klyfta i friheten som självvald eller påtvingad. Beck menar att risker och motsägelser skapar sociala klyftor mellan individualiteten som öde och individualitet som praktisk förmåga till hävdelse.^[53] Berman hävdar att det moderna livet ständigt både förnyar och kritiserar sig själv. Det postmodernistiska samhällstänkandet däremot hånar de kollektiva förhoppningarna om moraliska och sociala framsteg i personlig frihet och allmän lycka.^[54]  

Habermas menar att det existerar en förskjutning mellan individen och samhället där den samhälleliga makten inte har någon användning för de förmedlande insatserna jag och individualitet. ”[…] den individuella psykologiska dynamiken ersätts av den dels medvetna och dels regressiva anpassningen av individen till samhället”.^[55] Borgarklassens frigörelse skapade individens förmåga och strävan mot utveckling. En permanent förändring av resning och förnyelse av samhället och individen i alla dess former.^[56] Marx menar att den kapitalistiska utvecklingens dynamik ligger i utvecklingen hos varje individ likt samhället i dess helhet:^[57]

I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en association vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.^[58]

Otrygghet är en garanti för underkastelse 

 – framförallt när individen utlämnats åt de egna färdigheterna, vilka är otillräckliga.^[59]

Bauman menar att arbetslivet är genomsyrat av otrygghet, där korta anställningar utan fast framtidsutsikt sveper över marknaden. Massamhällets otrygghet har fått en ny skepnad där den individualiserande kraften splittrar i stället för att följa det gemensamma allmänna intresset. Det här gör att lojalitet och förpliktelser inte finner någon möjlighet att slå rot. Samhällskraven överstiger inte individens handlingsförmåga utan de spridda handlingarna är ett försök från individen att finna en fast punkt.^[60] Att vara flexibel är inte längre en ”förmåga att anpassa sig till förändrade omständigheter”,^[61]utan en existenslivrem. Tryggheten kämpar mot otillräckligheten och då inte i rädsla för att inte passa in utan av en omöjlighet att anpassa sig.^[62] Den ständiga rörligheten på marknaden skapar flyktiga kontakter med svaga band.^[63] När individen accepterar oförmågan att kontrollera de egna livsvillkoren, upphör samhället att vara autonomt.^[64]

Problemet med dagens massamhälle, enligt Cornelius Castoriadis, är att det inte ifrågasätter sig självt:

Ett samhälle som inte längre erkänner något alternativ till sig självt och därigenom inte längre anser sig behöva undersöka, demonstrera och rättfärdiga giltigheten av sina uttalanden och underförstådda antagande.^[65]

Bourdieu gör kopplingen mellan ett sjunkande förtroende och viljan till kollektivt och politiskt handlande. Förmågan för framtidsplanering är ett cementerat ”transformativt” tänkande vid strävan till omprövning av det rådande tillståndet,^[66]eftersom genom att bevara det som produceras inom fältet bevarar fältet indirekt även den egna existensen.^[67] Nicolas de Condorcet menar, även han, att mänskliga samhällen ”[…] motsvarar stora geometriska konstruktioner där allt bestäms av ’fasta och permanenta orsaker’ […]”, vilket gör det möjligt att skapa en slags social matematik i vilket det går att beräkna samhällets framtid.^[68]  

Arendt delar upp samhället i olika sfärer: den privata, den offentliga och den sociala.  I den privata sfären består alla livets nödvändighet och kan endast upplevas av den enskilde individen. Den offentliga sfären är, enligt Arendt, en ideal sfär där fria individer möts och diskuterar politiska, samhälleliga, ärenden utan intrång av privata angelägenheter.^[69] Och den sociala sfären, vilken Arendt menar är en produkt av att den privata sfärens intrång och erövring av den offentliga, vilket ledde till att det politiska blev ”[…] den enskildes angelägenheter”.^[70]  Även Habermas menar att offentligheten utgör ett rum, en sfär, där den fria individen kan mötas som jämlikar i politisk diskussion och utgör en länk mellan stat och samhälle.^[71] Arendt menar dock att offentligheten inte existerar, eller kan existera, i ett massamhälle. I den sociala sfären förväntas alla samhällsmedborgare vara jämlikar där ingen styr samhället, dock menar Arendt att: 

[…] denne ingen, det vill säga det ekonomiska totalintressets hypotetiska enhetlighet såväl som de gängse åsikternas hypotetiska samstämmighet i societetens salonger styr inte mindre despotiskt för att den inte är bunden till någon person.^[72]

Den offentliga diskussionen kan inte existera då individen, som anser sig fri, är intvingad under statligt styre samt hotad till sin världsliga rätt att få vara människa.^[73]

Den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram antog att individen är benägen att visa lydnad för auktoriteter. Genom Milgrams lydnadsexperiment visade han på att individen är kontextstyrd och följer instruktioner av den övre auktoriteten.^[74] Habermas menar att den sociala handlingen är ett samarbete mellan minst två individer där de egna instrumentella handlingarna samordnas.^[75] Ett kommunikativt handlande beskriver dels ett genomförande av en gemensam handlingsplan, och dels en situationstolkning av en ömsesidig förståelse. Individen försöker genomföra det egna handlandet i samförstånd med andra individer.^[76] Habermas menar här att institutioner och personlighetsstrukturer i samhället kan begränsa individens spelrum när det gäller den egna initiativförmågan.^[77] Det här eftersom individen försöker undvika ett misslyckande eller att bli missförstånd eller skapa oenighet.^[78] Habermas pratar om livsvärldenvilken är närvarande i form av ”självklarheter med vilka de kommunikativt handlande är så intuitivt förtrogna att de inte ens räknar med problematiseringen av dessa som en möjlighet”. Livsvärlden kan sägas vara en slags reservoar som kommunikationsdeltagarna använder sig av för att skapa en inbördes förståelse. Habermas menar att i det moderna samhället koloniseras livsvärlden av systemvärlden, där den ekonomiska erövringen och maktförhållanden styr.^[79] En förutsättning för att de kapitalistiska produktionsförhållandena genomdrivs är enligt Marx den individuella frigörelseprocessen från beroendeförhållandena. Den här frigörelsen kapar alla traditionella förankringarna till individens privata liv.^[80]

I det Kommunistiska Manifestet har kapitalismen, enligt Marx, förskjutit relationen mellan individer till relationen med sig själv, i vilket han menar symboliserar en åtskillnad överallt mellan den ”verkliga” världen och en illusorisk värld,^[81] i likhet med det Butler menar.^[82] I det moderna är: 

allt [fast och beständigt] som förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna tvingas till sist att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.^[83]  

I den här världen innebär stabilitet endast entropi, där framsteg och tillväxt är den enda källan till vetskap om den egna existensen. Samhällets sönderfall innebär helt enkelt dess existentiella sundhet.^[84] Friedrich Nietzsche ansåg den moderna politiken och ekonomin nihilistisk.^[85]

Det råder en otrygghet på̊ arbetsmarknaden i det individualiserade samhället där ingen styr. Det är en otrygghet som splittrar i stället för att ena.^[86] En otrygghet som konstant ligger på lur och följer det ekonomiska totalintressets ”handpekning” från samstämmigheten i societetens salonger.^[87] Moderniteten är av totalitär karaktär,^[88] där det fria individuella levnadssättet skapar en ”omedelbarhet” mellan individen och samhället.^[89] Arbetet är ”ett samspel mellan människa och natur, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sin ämnesomsättning med naturen”. Produkten blir en formförändring som anpassats efter de mänskliga behoven.^[90] Rätten till den egna kroppen tillhör inte längre individen, utan individen är produkten,^[91] ett ting likt andra ting som kan hanteras, förflyttas, förenas och tas isär.^[92]

I den här dualitet, där både frihet och trygghet uppmuntras, skapas funderingen om hur individen påverkas, både på det individuella planet och i offentlighetens arbetsmarknad. Problemet ligger i att varken individen eller samhället ifrågasätter det rådande tillståndet.^[93] Ernest Becker såg samhället som ”en levande myt om människolivets betydelse, en utmanande skapelse av mening”.^[94] Ett samhälle där Marx såg ett behov av att befria individen från det nödvändiga arbetet.^[95]Frågan om den ökade friheten är någonting att förfäras över kvarstår. Jean-Paul Sartre menar dock att frihet är att besegra motstånd i en värld som konstant erbjuder motstånd. ”Det viktigaste är inte att vara något; utan att göra något och att ta ansvar för de här handlingarna.”^[96] För endast i ”gemenskap med andra äger varje individ medlen att odla sina gåvor i alla riktningar; bara i gemenskapen är därför en personlig frihet möjlig”.^[97]

---

Referenser: