I vanliga fall är jag en förespråkare av det gamla talesättet ”tala är silver, tiga är guld” eftersom det uppmanar till att man ska lyssna på och ta in sin omgivning. Men efter att #metoo drog igång där vi gång på gång får se prov på talesättets negativa sida där man inte vågar stå upp för sig själv eller för sina kollegor eftersom det kan påverka ens arbetssituation negativt känner jag att det är dags för en uppdatering!
Under de närmsta veckorna har vi fått ta del av både vidriga och kränkande berättelser från kvinnor, och män, inom olika branscher under hashtagbaserade upprop såsom #tystnadtagning, #imaktenskorridorer och #medvilkenrätt för att nämna några. Kampanjen #metoo belyser ojämnställda och kränkande strukturella handlingar och beteenden vilka spelar på cementerade föreställningar om könets betydelse. Genom upprepning och citering lär vi oss att relatera till det här rådande systemet, i det här fallet, att män är mer värda än kvinnor och att manliga egenskaper är mer värda än kvinnliga egenskaper. Och då vi alla tyst har givit vårt godkännande (dvs att vi inte har rutit ifrån) har vi även bidragit till ett accepterande och ett normaliserande av de här handlingarna och beteendena.
Men det är ju så svårt att säga ifrån! Jag vet själv efter mina år inom kulturbranschen att man håller inne på mycket eftersom den framtida arbetssituationen ligger i ett fåtal personers händer. Man vill inte vara till besvär, och man vill vara en person som är älskad och omtyckt av alla.
Så hur ska du då göra om du eller någon i din omgivning blir utsatt för ett kränkande ovälkommet beteende?
Allt handlar om värde! Ja, för det första så måste du fundera på ditt värde. För det är det det handlar om. Hur mycket är du värd? Är du värd att bli kränkt? Är du värd att bli sexuellt trakasserad? Att inte tas på allvar? För det andra – är din kollega det? Är din kollega värd att trampas på? Är din kollega värd att förminskas och objektifieras? Och för det tredje, vilket värde får du om du passivt godtar ett beteende eller en handling som får dig och/eller dina kollegor att känna er mindre och tillintetgjorda?
Ofta vågar vi inte säga ifrån för att vi alla vill rädda stämningen. Men, för att citera Elaine Eksvärd, så är stämningen redan förstörd! Du behöver inte ta ansvar för stämningen och det är inte ditt ansvar att rädda den. Ansvaret ligger helt på den personen som utförde kommentaren eller handlingen. Du kan inte vara älskad och omtyckt av alla! och vill du ens det?
Vi är rädda för att uppfattas som korkade om vi inte har ett snabbt och smart svar liggandes till hands, så vi väljer i stället att vara tysta eftersom vi inte vet vad vi ska säga. Det kan även kännas lättare att bemöta en kommentar eller ett beteende genom att veta vad man ska svara. Men tyvärr så finns det inget universellt super smart svar som fungerar i alla situationer, så chansen är minimal att du kommer att komma på ett. Och, om du i stället är tyst och inte säger något, så har du indirekt accepterat och godtagit härskarens beteende! Du blir alltså medbrottsling. Och vad får du då för värde i dina egna och andras ögon?
Så det enda rätta är att kliva ur sin egen ”comfort zone” och bara öppna munnen. Det är alltså inte viktigt vad du säger, utan att du säger någonting. Vad som helst är bättre än att du är tyst. En harkling, ett ”öhh”, eller en ”vad säger du?” är alltid bättre än att inte säga någonting. Genom att du gång på gång tränar dig i att öppna munnen och svara tillbaka, så ökar även chanserna till att du faktiskt säger det där snabba lite bitiga svaret.
Och tänk på – Du är inte ensam. Du vet det nu. Vi är miljontals med liknande historier, och vi är miljontals som nu har fått nog! Vi kommer höja våra röster, kämpa, skrika och aldrig mer vara tysta för från och med nu är tiga silver och tala är guld!
Rekommenderad läsning: Bodies That Matter av Judith Butler (2014) . (Kan rekommendera ALL litteratur av Butler!)
