Statusläran användes till en början inom försvarstal inom genus judiciale och handlar om de fyra olika sätt – strategier –du kan använda för att försvara dig på vid en konflikt eller meningsskiljaktighet. Det latinska ordet status (grekiska stasis) betyder just ställning och innebär på vilket sätt man väljer att placera ut trupperna inför en strid. På lika sätt kan då den anklagade välja att försvara sig genom de fyra status.
Status coniecturalis: Är någonting sant eller sannolikt? Här ligge fokus på fakta. Är fakta korrekt? Kan den underbyggas någonstans? I en rättsprocess är det här steget själva grundstenen eftersom all bevisföring bygger på just sanningshalten.
Status definitionis: Ifrågasätter definitionen av påståendet eller handlingen. I en rättsprocess sker här själva definitionen om vad som har hänt. Var det exempelvis en stöld eller ett mord? Den anklagade ifrågasätter själva definitionen av ”stöld” eller ”mord”. Trodde den anklagade att någonting var ett smakprov och därför tog varan eller var mordet en olyckshändelse?
Status qualitatis: Fokus ligger här på att ta hänsyn till andra kvaliteter, det vill säga omständigheter. I en rättsprocess kan man fråga sig om den tilltalade exempelvis var påverkad av något preparat eller finns det en psykisk störning som rätten måste ta hänsyn till? Om vi ska tala klarspråk så återför man brottet på den som anklagar eller på målsägande.
Status translationis: Ifrågasätter de yttre formerna för rättsprocessen, debatten eller anklagelserna. Exempelvis så kan man ifrågasätta opponentens moraliska egenskaper, om det är rätt instans att hantera rättsprocessen eller om det är åhörarnas rätt och förmåga att fatta beslut om saken. Här flyttas fokus från själva påståendet eller saken i fråga till någonting annat.