Jag vet vad du tänker – ännu en artikel om Centerpartiets partiledare Annie Lööf den här veckan – har vi inte analyserat klart läget och gått vidare? Det finns ju så mycket mer intressant att prata om såsom uranbrytning, båtkörkort och att det skulle vara riksdagens fel att sjukvården är i total kaos (spoiler – det är landstingens uppdrag – blå valsedel). Jag kan ändock inte släppa den lite bittra smak som har klibbat sig fast på centerledaren. För alla tycks både känna Lööf och ha en klar uppfattning om vem hon är. I min egen vänskapskrets är åsikterna spretiga och går mellan ”hon är den enda vettiga politikern” till ”vidrig människa” – hur kan det vara så?
Det ska sägas att den här uppfattningen inte endast tycks existera i min närmsta krets utan syns både på sociala medier, i satirprogram, i trådar på diverse tvivelaktiga internetsidor och i aktiva kampanjer för att vrida och få Lööfs ethos att framstå som tvivelaktigt och falskt. Den stora fråga är – vad är det som är så provocerande med Annie Lööf?
Landsbygdsförakt?
Skulle en möjlig orsak kunna vara det där klassiska landsbygdsföraktet som spökar i riksdagen och svensk media? Lööf är både född och uppvuxen i en liten håla i Småland, och trots att hon sedan flera år bor i Nacka (typ Stockholm) fortfarande lägger fram sina politiska argument på bred småländska. Och att hon om och om igen pratar om vikten att ha en ”levande landsbygd” gör inte det här föraktet mindre. Både Liberalerna och Sverigedemokraterna var tidiga med att vilja ha obligatoriska språktest för medborgarskap – nu är även Moderaterna och Kristdemokraterna på – är det rikssvenska (stockholmska) man vill åt då?
Projicering av vår egen ångest?
Skulle det kunna vara den där ”politiskt korrekta helylle”-karaktären som Lööf stoltserar med som skaver i människors samvete? Att hela tiden få kastat i ansiktet vilken dålig individ du är så fort du sätter på nyheterna eller scrollar på sociala medier? Men är det så dåligt då att tycka att alla människor är lika mycket värda, att vara den som inte festar loss på borden och som i fyra års tid har sagt att ett samarbete med SD inte är aktuellt och fortfarande står fast vid det? Det är väl precis sådana politiker vi vill ha? Politiker som försöker skapa utopin snarare än att sitta och fota sitt kön. Politiker som vi känner att vi kan lita på.
Problemet ligger väl hos den med föraktet? Att vi egentligen vill vara sådär helylle, men att vi egentligen inte orkar bry oss. För det är ganska gött att ta det där extra glaset och inte behöva tänka på huvudvärken imorgon, och att inte behöva ha den där ångesten för att våra barn kommer att växa upp i en värld med klyftor, krig och miljökatastrofer.
Kvinna i maktposition?
Kanske är det så att anledningen till att Annie Lööf provocerar är på grund av att hon är kvinna? Jag vet – det låter lite plumpt – men om vi tittar tillbaka på historien så finns det en tydlig röd tråd i att avhumanisera, trakassera och sprida osanningar om starka kvinnor med makt. Så kan det vara det som provocerar – en ung, snygg och smart kvinna i maktposition? Som dessutom verkar orädd och inte viker sig efter vinden. Exemplen i modern tid är många såsom drogtestningen av Finlands stadsminister Sanna Marin, Donald Trumps eristiska valkampanj emot Hillary Clinton och utfrysningen av Sara Danius. Individer, framförallt kvinnor, som inte går i enlighet med strömmen möts nästan alltid av motstånd. Det tar kraft, mod och engagemang att orka gå åt ett håll när samhällsklimatet hela tiden drar åt ett annat.
I vilken värld vill jag leva i?
Min spontana tanke är att någonstans nästan se alla provocerade som en ”milstolpe” – då en person som utgör ett starkt hot mot fältet bemöts med ett starkt eristiskt artilleri för att upprätthålla fältet, eftersom om fältet faller så faller också de satta maktpositionerna och strukturerna inom fältet – men det är klart, att när ord går till handling så behöver vi alla öppna våra ögon och titta oss omkring på den omvärld vi själva har skapat. Är det såhär vi vill leva? I en värld där det fria ordet missköts och ger utrymme för totalitarism och rasism? I en värld där du har fel och jag har rätt, och där jag utan problem kan projicera mina egna brister på andra utan några som helst konsekvenser?
Oavsett vad det är som provocerar med Annie Lööf, så hör det inte hemma i en demokratisk valkampanj år 2022. Det har aldrig varit och kommer aldrig vara värt att eftersträva den amerikanska kampanjretoriken med eristiska medel till att få rätt. Beslut om demokrati bör tas på demokratiska sätt – och ja – det kanske är lite helylle att vilja hävda det, men vad är alternativet?